Bara yta eller...?

Som nybörjarbloggare får man ju en del att fundera över ibland. Jag är dessutom ganska dålig på datorer och social media, är ingen som surfar mycket på nätet och har koll.

I alla fall så läste jag en artikel om hur vi tycks ha ett behov av att genom sociala medier skapa en bild av oss som framgångrika med bra jobb, fint hem, många vänner och ett aktivt och spännande socialt liv, att vi bygger upp en fasad inför andra, men att verkligheten ser annorlunda ut och att vi bara bygger upp en falsk identitet.

Jag har tagit mig en funderare på det. Jag håller med om att det delvis handlar om att visa upp en viss yta, men har det inte alltid varit så, att man vill verka lite bättre och mer spännande än vad man är? Väljer man inte alltid vad man vill visa upp? Behöver det vara något fel med det? Nil novi sub sole. Inget nytt under solen. (Har ett visst nörderi för latinska citat). I boken Gryning över Kalahari - hur människan blev människa av Lasse Berg finns ett stycke om hur vi genom tiderna gjort oss till för varandra genom att bära vackra dräkter av diverse slag, eller som idag, märkeskläder eller annat som ska signalera var vi vill höra hemma och att vi har ett inbyggt behov av att accepteras av gruppen, dvs andra människor, som en del av att kunna överleva. Vi behöver varandra.

Det är alltså inget nytt fenomen. Sociala medier har bara gett oss möjligheten till att fler kan ta del av det. Sen undrar jag också om det verkligen bara är en yta man visar upp? Är det inte så att det är en del av livet man visar upp, oftast med fokus på den positiva delen, men likväl en del av livet? Jag tror att vi ändå har förmåga att förstå att andras liv inte är så glamoröst som det verkar, inte ens kändisarnas. Jag ser inte utspel i sociala medier som ett sätt att bygga en falsk identitet, utan bara ett sätt att visa upp en del av vem man är. Man får ta del av ögonblick från någon annans liv.

En del är kritiska mot t ex facebook och bloggar och tycker att det är fånigt med små vardagsuppdateringar.  Jag tycker att det är charmigt och mysigt. Vi gillar att dela med oss. Jag gör det. Om andra vill ta del av det så får ni gärna göra det. För mig handlar det inte om att bygga upp en yta, bara dela med mig av små glädjeämnen i vardagen. Delad glädje är dubbel glädje heter det väl?  

Jag startade egentligen bloggen för att mina vänner ska ha möjlighet att veta lite vad som händer i mitt liv. Jag är nämligen kass på att höra av mig till mina vänner. Är inte särskilt förtjust i att tala mycket i telefon, så för mig är det ett sätt att förmedla till mina vänner vad som händer i mitt liv, även om jag har flyttat långt från många av dem. Nätet har ju sina fördelar med att världen blir så mycket mindre. Sen har det visat sig att det är en del andra personer som också följer min blogg och det tycker jag är roligt.

Summa summarum: För min del handlar det inte om att bygga upp en polerad yta, utan om möjlighet att dela med mig av livet, oavsett om det är små eller stora händelser. Visst, jag väljer vad jag visar upp, men det skiljer sig inget från vad vi alla gör och alltid har gjort. Det är ändå en del av livets sanning som man tar del av.